MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-347

Finnlandi Uti Jegyzetek

28 füzet

Karessuando

Törsök till beskrifning öfver Lappmarker och Vesterbotten, utgifne af Friherre Hermelin Stockholm. 1810.

Underdånig berättelse angående Storfurstendömet Finlands fella stånd seh förvaltning ifrån år 1826 till 1836 af Rehbinder Helsingfors 1836 hos Vasenius.

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-348

21 Juli

Mag. Johannis J. Tornaei beskrifning öfver Torneå och Kemi Lappmarker. författad år 1672. Stockholm. tryckt uti Kongl. finska bokdryckeriet hos Joh. Arvid Karlbom 1772.

Extractus. (De religione)

Man kommer åter till det förriga. Efter Djefvulen icke hade magt de seitar viva voce gifva svar såsom oraculum Apollonis; så stiftade Satan et annat medel därtill, nemligen ett Instrument, sam de sjelfve kalla quoubdas och Kanuns h.e. Lapp trumba, rättare troll trumba. Hon ör gjord ef trä aflång figura ovali, öfverdagen med sämskadt Ren kalfskin, därpå med röd färgad alebark målade allehanda Imagines. först hafva de denn dividerat med öfverdragna linear uti trenne regioner: uti den södra ändan är Norrland och Neder Tornå kyrka, präss fogden, samt andra saker, hvad i Norrland vankar så ock en gerad wäg ifrån Tornå till Lappmark, därpå sede och spå hvad där händer, hura snart Prästen och Fogden eller någon anan wyrdig till dem skikad varder. Et ki vocant se beneficos utpote qui mala non tentant aut sinistri quid ominantur

Uti Nort änden är Norrige med sina saker och sägenhet afmålat: midt på är Lappmark som största Regio är, och har uti Instrumenter största spatium; Derpå äro med rödt afma larde allehanda djur som hos dem vanka såsom vill-renhope hvar de skola finnas; tamd ren borstappad hvar han är; Renkalfvar om de skola lefva; därpå står Björnar Räfvar, Ulfvar och allehanda skogsdjur; godt Notevarp och feskedra därpå är målad en sjuk männuskja om hon skal blifva batt Barna föderskan om hon ma få en lyckelig födelje: Döden om den eller den människja eller den kranke på sote-säng dö skall etz. Ehuru väll somlige kalla sig med dess usu baficos, men man må hälla dem all maleficos; ty de bruck alla uno principe et seductore diabolo, quamies fere nescientes Hura de bruka detta Instrumentet; om det är hela byss solenis causa, så kläda de sig, synnerlig deraf Quinnor om helg dagen uti sin presdning och bästa kläder, komma tillsamman: Instrumenti peritus faller på knä de andra med hon  MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-350

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-351

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-352

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-353tager trumman i sin vänstra hand uti grepet som under är: han har en indicem loös därpå (som de kalla arpa) midt i centro instrumenti, af allahanda Järn koppar, mässing, silfver länkar in formam ranae reptantis samman fogat: sedan har han en titen benkammar i kanden den kögra; forma T tau: han håller trumman uppe högt med vänstra handen, begynner slå sakta att kring om indicem, hvilken sakta upspringer på trumskinet, bek rörer sig til någondera sedan: då begynnen han härdane slå på, så länge inder kommer på något signum som han veta vill: då menar han sig rätt hafva drabbat; hvarom icke så går det contra och hens propositum lyckas icke. Alt sådant spectakel sker med en hög ljud sång, så att presentes intonera med lydandes: Så bedje vi så bedje vi. Sed quem adorant? kan ingen annan vara utan deras skogs Gud sedä. Ty om de låtta på vill Renar hvar de firmas ach råka på; tå låtta de stract efter på samma sätt, hvad offer afquden för sin vällgerning hafva vill, at han visst dem vill – Renar. tudames pag 51 derester falsor han i drala och blifver likfsam half död, utt hvilkan syn honom blis uppenbaratt, havarifran han det samma, han med stenen efter lotten hafver, bekomma skol.

Trullkarlar blifva somlige af naturen, somlige ex informatione et usse.

De som af naturen blifva sjuke in pueritia, tå lärer han något sin svaghet begynna at phantisera, blifver han andra gången hårdare sjeck, då får han se och lära mer; men blifver han tredje resan betagen, det är svårast och går på lifvet: då får ham se alla djevulska syner och blifver i trollkonst perfect lärd. Det hafva de sjelfve sådane incantatores för mig bekänt e som hafva lefvererat sina trummor ifrån sig, och lofvat öfvergifva sådan ochristelig konst. Men därkos säga de at de sem af naturen och sjukdem sådan konst hafva lått at de likväl utan trumma, se frånvarande ting hvad de vilja eller icke. Såsom för några år sedan, on me elälders Lapp (han lefvar än) bar til mig sin trumma den jag länge påyrkat hade. Sade han: ändok jag denna nu ortgifver och gjör mig ingen annan trumma, så serjag sikväl, nimirum absentia; och tog mig fjels till exempel tade alt hvad på den resan mig haredt hadet, och det ar alt så sant. Hvad skal jag gjöra med mina ögen sade han, jag ser om jag vill eller icke? Så ser man hvad djefvalens kraft MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-354 wärkar i dem, hvilka han en gång fångat hafver, att de bredevid den rätta qudstjinsten, och de helga Sacramenters bruk måste och hafva djefvulska syner, at de hans onda villja ock förehafvande darföre ära och prisa mage, Men jag sade till samma Lapp, at han lög altsammans hvad han om min resa sedt hade. Ty jag ville intet at Lappen skulle berömma sig af satans uppenbarelse idet han någon sanning berätta månde.

De Lapper som igenom information komma till trollkonst. Såsom i denna förflutna vinter År 1671 uti Kemi mark äro många trullkarlar yppade, de där mycket ondt gjordt hafva, lärde as sina fäder: De hafva gifvit ifrån sig sine trummor så stora och breda, at man icke kunde föra den utföre; ty de rymdes intet uti ackia: utan måste man bränna dem upp i eld. Ibland hvilka trull Lappar war en sina 80 år gemmal, sade sig den djevulska konsten hafva lärt af sin fader på sitt 10^de ålders år. Dersamm bekände sig hafva uti Kemi socken år 1670 förgjordt en bonde, at han föll uti forssen, för ett par vantar skull och blef borta: han blef dömd från lifvet och fängslig nederförd; mon då han skulle föras i Landsens fängelse til Piteå trullade han sig sjels ikjäl, ty när han frisk och sund sattes i slåden blef han död in puncto som han förr hade sagt att jag kommer aldrig under skarprättarens hand. Tornelis pag 17–23.

extractus. Kort berättelse om Lapparnas Björna-fänge af Pehr Fjellström probst och Kyrkoherde i Lycksele. Stockholm uti Vildiska tryckeriet 1755.

Ehuru väl att vissaste björnafänget är som sades när han blifvet ringad, så skier det likväll mycket oftere vid andra tillfållen, då han antingen om vintertid blifver af renar skrämder ur sin kula; eller ock Lapparna som på sina skider löpa vida i kring skogar och bärg finna något telin, at björnen der i negden har sit hide. tekn der till är: trän af hvilka barken blifvit afskafven och quistar hösten fömet afbrutne, som gifver til känna at björnen der i negden har sit hide. här til bidraga och gada hundar hvilka ofta upspana björnens tilkåll. Om våren och sedan björn MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-355 gått utur sit vinterlägre blifver han och ganska ofta färd: nemligen då snö ännu är djuper, samt väderleken så fogar sig at skaren ej blifver hårdare tillfrusen, än att han bär skidköpande karlar; men brister för björnen;

Sedan björnen är fäld äro månge och snart otrolige vidskeppelige ting föröfvade. Så stort förakt som de gjordt af vargen, den de hållit före fått kroppen af en onda, men lifvet af allas skapare, så stor ära hafva de ock bevist emot björnen såsom ett djur, det de hållit för det heligatte, derföre han och kallas passe vaisje (et heligt djur) han hafver ock hos Lapparna andra nanm såsom puoldekals bärg tillhörig puolde pådnye bärggubbe puoldaja bärgfarfader puoidosset bärgskorf, puoldzobbo bärggråda, ruemsek, tarffok (quasi Poesia in istis nominibus) så brukas ock besynnerliga och ifrån Lappardas allmänna språck skiljaktige ord, så väl om björnens alla lemnar, som ock uti det, hvad deras sång, ceremonier, och alt äfventyr angår, som de vid hela förrätningen hafva, (erant magorum nota nomina quo illi putabant quod possint ad vitam suscitare in Saivo ursum si illa canent) juoikem, sång siggem, nacke, skin låteck vaimo, hjerta jalo, pjärga, köt stuone, vare, blod Duros. tjalme, öga Naste.

När björnen är fällt så sjunga de första gången: kitulis puorra, kitulis i skada tackemis sobbi jalla saiti de tacka björn at han ej gjort dem skada, och låtet dem dräpa sig. – Sedan öfverteckes björnero med granris och blir så liggande till andra dagen – Når de då komma så nära sina hemvister at de kunna höras, begynna de maden sådan sång, at de hemmavarende bunna förstå at björnen är söld, tå alt quinfolk straxt kläder sig i sina bästa högtidje kläder och silfverskrud, då och desse på sitt sett svara äfven med sång, och bevälkomma karlarna och djuret som fäldt är. – Den som varit hufvudman, vrider en mjuk vidja och gjör på änd an en ring, denne vidja kallas Söive rise, med den slår han utan på kojan 3 gånger mit förr dörren och säger. Söive ålma, ellet Soive neit, sicut ursus mas vel fen mina est. Somlige tillägga sedan björnkarten och dess hustru detta nannet. Här på stiga då alla genom päsja i kojan, och hundar medfölgde på samma veg, adquad foeminae öfvertäcka alla tillika hufvuden med ett täcke af valmar linne eller kläde. Nät de då skola se på MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-356 björn karlarne, skier det ej med upstäckt ansikte utan de taga hvardera en mässingring, den de hålla för ena ögat, genom hvilken de se, och i det samma spruta de tuggadt Ahlbark alla björkarlar i öganen så ock på hunderna – postea comedant quae habent optima, viri prose et foemines prose – et dum decumbunt ej tillsamman mef sina hustrur uton hvar fös sig, sorn det skier ock tre nätter der efter.

Alia die fertur ursus damum – faciunt primo novam kojam såsom ett skjul af klufna bräder, ock betäckasmed granris. Denna koja kallas quertek. Den ren som honom draga skall beprydas med mässingringar seicet etiam reliquivisi jam priori die omnes talibus scent ornati, – när de hemkomma sjunga Quinnfolken. – Med den ren sem björnen hemföres, får intet quinnfolk åka det året, så föres icke heller björn den väg på hvilken quinfolk vitter ligen hafva gåt; icke heller må något quinfolk gå i björnkarlarnes fotspor så länge denne förrättning påstår. –

Ursus ducitur ad novam kojam, förr än han restas upp, spratof tyggad ahlbark längst efter björnen, så ock honom i bakändan, knifvar, yxor, fat ach alla de kärille som vid ditta tilfälle äro årnade att brukas, prydas ock på ofta nämnde sätt med mässing. Under sjelfva flåendet är intertyst utan sjunges nu om det nu om annat. – Det sjunges om den heder som de nu visa emot björnen, med bagäran at han ville det andra björner förkunna, på det de ock må låta villigt fånga sig. – Intet Quinfolk får komma till dem, ja icke heller se deras förrättningar, utan allenest barn och flickor, som ämiu ej äro man vuxna.

Sedan nu björnen under sång är flådd, hugges och skäres väl kottet ifrån benen – Alt kjöttet kokas på en gång, men inta allt i en och samma gryta aller kättel, uton framdelen af björnen kokas i en annan och bakdelen i en amkättel, derför at quinfolk på ej äta af framdelen – När det är kokad, straxt upätes förr än något onnan kött blir kokat. – Under det at björn köttet kokas måste noga aktas, at ej kattelen skal kokas så hårt at något spad kommer i elden, hvilket räkneas för olykligit. Doch är ej tillåten att städja den kokande kättelen med vatten eller eldens afförande; utan den som MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-357 är hufvudman affärdar straxt någon til den koja, hvar quinfolken hålla till, at efterfråga om de något oanständigt, och vid sådant högtideligit tilfälle otj anlig syfla förehafva somförmenes förarsakat kättelen at koka för hårt; finnes der til hos quinfolken ej någon skälog orsak, begynner ofvannämd hufvudman en besynnerlig ock i sådan omständigheter tjenlig och bruckelig sång, hvar af den brufande kättelen måste sig sakta och koka lagom. – Eljeth äta manfolken för sig sjelfva på det stället, der björnen blifvit flådd och kokad, quinfolkens del bärs i deras hvardags koja. – Så sprudade ahlbark öfver köttet, se på köttet eljest genom massingsring, och hälla ringen för Munnen, och så genom densamma taga de första betan at äta.

Som intet ben i björnen blifver bråkadt ellersönderhuget, så kaskas de ej heller bort såsom anore creaturs ben, utan samlas noga sa at det aldra minsta ej förekommer och varda på det sättet förvarade, nemligen, en krop lika lång som björnen varit, blir apkastad på det stället, der han blifvit kokad, sedan lägges mjukt och fint bjorkris i gropen såsom en bädd, der på ställes alla ben och knotar i den ordning ach schick, somde varit i den lefvande björnen. si canis auferat unum oss, ille amittit vitam, et suum oss illi correspondens accipitur, inter ossa ursi. – – När de satt alla ben i sin ordning, tilltala de björnen, at han nu skell löpa och förkunna andra björnar hvad heder honom i alla mål är vederfaren, på det de icke måga fruckta eller sättja sig till motvärn, utan villigt låta fånga sig.

Sedan går altmanfolk til det stället hvar björnen blifvit koka och hvila der, tils de få lof at komma til sina hustrar hvilket ej sker, utan de först untergåt rening. – Nemlig sedan de alla tvättat sig i stark lut af björkaska Löpa de 3 gångrundt omkring de, bid det ställer der björnen blifvit kokad upatte höringar, och omkring den koja.

Nu återstår huden. Intet quinfolk har henne ännu sedt – Sedan hilden ar spitad på en stacke långs efter och med små käppar tvärs öfver, samt med ahlbark bestruken, sättes hon antingen i en snökop. Sedan skall altquinfolk binda för sina ögan förr än de gå utur kåijan, når de kommt ut, gifves dem en båge, eller afhuggna alkåppar i handenskvar med de skola skjuta eller kasta på huden, den de ejse men blifva allenast underviste hvart ut de sig vända skola, den MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-358 som då träffar huden, räknas för den priss värdaste, och at hennes man, der näst skall fälla björnen. Är hon ogift, räknas det henne til idess större teder, samt at hon får en oförskräckt björnkare til man. nun vird das band for den augen genamen und so ist alles zu ende. De vid huden fästade ringar tages ej bort förr än huden blifvit torr, somlige låte den och följa med tils hon bäres och för säljas.

Possion reikå (ren-hol) en särdeles dören eller holgent emot den rätta dören i kojan. När lappen hafver fält en ren, måste han renköttet inhämta igenom den backdörren, hvilken han fär en helig rum håller och så högt dyrkar att Lappen allenast och ingalunda hass hustru eller annan Quinsperson skal derigenom krypa eller på den sidan i kojan som detta står fördriftar sig et fjät at stiga. Och när Lappen derigenom med blodiga renköttet kommer dragandes, måste hustrun hafva ahlbark eller salt tilreds, hvarmed Lappen genom hustruns sprutande tvåttar sina ögom dermed förstoändes, at han en annan gång, genom detta dyrkandet, skall få desto bättre och större lycka, renar at fånga.

Om renskötselen i Paldamo socken. – (Åbo tidning 1776)

Vis första bar mark utsläppas de i skogen at kalfva, kvarpå henarne skiljas ät och föda sig öfver sommaren af gräs fräcken tall och granlöf samt i synnerhet alplös; Remnåssan äro de icke månne om denna tiden om höster när dessa djurs stimreings tid infaller samla de sig åter i skogar; ofta hälst på de orter hvarest de om vintern blifvit vana at nära och uppehålla sig af renmåssa: men detta inträffar doch icke alltid, utan nödgas binderne iotand använda 14 dagar och än längtid om höften, at upsöka sine tama renar. – Vid första snöfall om hösten fångas desse tama renar på det sättet, at man tager fast en ren, som är mäst tam, och hänger på dess hals den bekanta Renklåckan; härpå ledes denna til ett i skogen uppstäld stängfel, Poron pelto kalladt, då alla andra Renarne af den flocken följa dit med at de utan svårighet sunna fasttagas. – Öfver vintern födas Renarne på bekanta sandmoar där renmossa växer: den äldsta och mäst tama Ren, fastjudras då med klåka på halfen uppå något visst ställe i skogen där renmossan fins, hvarefter alla de andre renarne hålla sig nära in till den samma, atan att skingras, och när man leder hem den fasttjudrade ifrån detta betet följa alla de andra efter. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-359

Anmärkningar om Keuru sockens fordna och nuvarande tilstånd abå tidning 1776 – Nro 8–10.

Angående tillstånd här uppe för medlet af det 06 seculo hvilket tidehvars få hemmans ålder i denne församling öfverskrider, kan föga något med vishket sägas; undantagende hvad om medeltidens fiskelä gon i det följande kortligen kommer at ordas. – Några byamän i harckie birkala etz. hafva för 200 År tilbacka ägt i Keuru sine utgördar, skogstegar, fiskelägen (eräs erä maa eller erä-sin) efter ordets etymologie tyckes bemärka, et efter utståndne äfventyr pierran äröfradt land. – aplicari ita posset.

Icke utan grund tros, at Lappar i urminnes tider, och ännu då tavastland lades under Sveriges Krona och Christendomen der fortplantades, vistats härstedes. Desse räknas af många för ett slägte med finnarne, hvilka förmenas fordom hafva lefvat på lika flyktig fot, men med tiden slagit sig på äckerbruk och utvald ständiga bonings platfer. Namnen Suomi och Same som finnar och Lappar sjelfva gifva sig tyckes bestyrka deras gemensamma ursprung hvarföre äfven den nordligaste delen af Lapland ännu vär namm af finnmarken. Den veskrifning die Saxo grammaticus über finnen gegeben hat, kan ickke eller lämpas uppå andre än Lapparne, hvilket nann skall varit ohördt för det elfte eller tolste Seculum, följakteligen för utlänningar ännu ebekant, och torde af finnarne hvilka lagt sig på jordbruck, blifvit af förakt tillagt dem af Landets Invånare hvilka icke ändrat sin urgamla husskållning, i synnerhet sedan de förre jämväl antagit Christna läran. Härom kan jemföras Högström beskrifning öfver Lapmarkerne siden 40–60. 255 (ordet nota) pakana som i finska na betyder afgudadyrkare synes kunka hänledas af paganus, och blifvit i senare tider vedertagit i stället för Lappalainen, med hvilket nanm de förste Christne i Finland troligen beteknat en skogsbo och ochristen; hvarmed äfven det latinska paganus och svenske ordet hedning til origination öfverenstämmen en del finnar hålla ännu Lapparne för föga bättre än hedningar.

Professor Gadd omrörer i dess afhandling om Satacunda höradensöfre del, at de sidste Lappar blifvit vid Lapinlax, en vik as Keuru träsket, icke långt ifrån kyrckan, af finnarne ikjäl slagne, för det de ej velat antaga Christne läran, hvilken deras Landsmän i nodre orterne bekände. Månne icke häraf kan dragas den slatsats at sedan Christendamen i der inkräktade Tavastland hurmit til stad ga, de Christne der städes beidit till at omvända det fermare focket (nu Lappalastet af dem kallade) genom lika våldsamme medek sano vid MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-360 deraf egen omvändelse blifvit af de Svenske nyttjade, samt då antingen dödat eller fördrifvit desse öfre artets hedniske Invånare, och delt sig emellan de ledige platserne hvilka de kallat Eräs eller Erämaat. Dass man so nicht nur mit Nomaden, sondern mit ackerbauenden leuten auch verfahren war, könnte die geschichte weiter, so erklären: Birger Jarl tvang mef eld och svärd, alla, at bekänna Christna läran, men i ett vidsträckt land, öfver strödd med tjoka skogar mit seen flüsse etz. måste det varit omöjeligt at i hast bringa alla under oket. Det aflägnare folket, som till lefnadsätt ännu torde varit föga skildt ifrån våra Lappar nu förtiden har således kunnat sitta i trygg het för den segrande Jarlens anfall samt följakteligen bibekällit sig vid sin förra samvetsfriket. etz. etz.

på detta sätt tror jag, at desse Keuru marcker, så väl som anu gräntsande Rautalambi orten kommit under nybyggarena af solknar ner i landet, hvilka desse erä marker nyttjat etz. aber sie brauchten eben sie tödten, sie konnten sie auch, terquam res nullius occupieren.

Om det folk som när bodt, innan någre hemman blifvit upadlade, hafva Keuru boerne nog oredig kunskap nu förtiden. De kalla dem Lappalaiset och Munckilaiset – med de förre böra förstås hedna tidens Invånare, med de senare åter de påfviske eller medel fidens falk; hvilket äfven bestyrkes, at de i landet befintlige gamla sten kyrkor skola vara af munkilaiset uppbyde. (huru hade eljegt så månge kyrckor i Nyland och omkring Åbo äcke mycket långt ifrån hvaråndre, vid Christendomens början, eller kort derefter, blifvit byggde, om icke landet då varit folkrikt och väl bebodt?)

Finnarnes skaldekonst torde väl vara en urgammal upfinning men knapt finnas någre Runor från hedenhös mera i behåll. ty sjelfve trollrunorne, med hvilka ormbett, brännsår och andre sjukdomar förmenas af vidskeppeligt folk kunna bortsjungas, visa klara märcken af Christhen tid.

Underskriften af Upsala mötes beslut år 1593 vittnar, at i Savolax då funnits endast 6 Pastorater, hvilka sedermera efter hand blifvit ökte till 15. – Cajaneborgs Län besattes med egen Pastor först efter år 1560 – som en Lappmark, hörde det förnt under Limingo, hvapunder det åter lades till vörjan af 17 Saeculo sedan Socknen af Ryssare blifvit ödetagd.

Viitasaari och Saarijärvi lydde än år 1593 under Rautalambi Socken

Om Viitasaari. – Enligt gammal sägen har orten i äldre tider varit bebodd. af Lappar. Man finner ännu på åtskilliga ställen sådane alderdons märken, hvilka invånarena föregifva vara länningar af Lapparne; de kallas almänt Lapin rauniot (runda tsen stenrösen 10 til 12 alnar eller mera i omkrets, midt på något gropige, ligga mest vid sjöstränder, där berg och hällar äro.) MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-361

Sie fürchten sich von die rauniot – der berätta huru en och annan som någat förstöra den blifvit sjuka. De som ransakat demo, skola under somlige någre rostige järn redkas sunnit, hvilkas bruk de ej kuma apfinna, jämte järn = söljor. På pyssysaari, en holme framför hilme Capitains boställe, finnes en stor sådan Lapin raunio; ochfinnenes där fafva varit begrafnings plats man ve icke hvilken tid. Muhring Liuna vuori en holme i sjön Vuosijärvi, finnes en ster mur, hvilken ser ut som vore den med menniski hånder upbygd, ehuru numera förfallen. Deruti äro ingångar till holmen, som midt på är högländ. Invånarena räkna den till Lapparnes och Tavastlärmingarnes quarlämningar.

Lapparne hafva sedan blifvit fördrevne af tavastlänningar hvilka alt ifrån nedre tavastland rest hit sommartiden, för at fiska – dessa hade allenast hyddar, och til vintern återflyttat til sina hemvister – I kivijärvi rinnula viken finnes 3 af sten murade jord källare, som tros vara bygde af dessa tavastlanningar at förvare fisket. – – Under samma tid, berästa invånarena at jämväl några krono-skyttar sig härstädes nedsatt hvilka varit Savolanningar, so blieben dann etliche tavastländische fischer auch hier – und darnach die meisten aus savolax und Karelen. – Hämäläiset anser de för öknamm. Abå tidning År 1777. No 16

Anno 1663 d. 1 februar som var en söndag hölts den aldraförsta visitation uti paldamo af Episcopo Joanne Elai Tessero Mag. Petro Bergio Hebr. Graece ling. professore och Domino Gudmundo Rothovio Consist. Ab. Clothed. Notario.

Paldami säges af älder hafva hetat peldomaa, ty der kyrckan nu står är mächta skjön och bärande jord deromkring. På Manamasalo var första kyrcka opbygd men för 100 år sedan upbrånd af ryssarne. – bei Kiando Pospan lahti und Pissanjärvi wohnte vor 73 Jahren niemand – und die bauern von Uleå gingen dahin fischen

Efter Konung Gustafs 1 stränga befallning äro hit åboar från Sauvolandrifon, altso uti Caroli 9 tid skrefs hit ifrån Sauvoland likasom knektar, der många karlar voro uti gården, och de der icke godvilligen ville hit och bo, hudflängdes de och om de sedan icke ville, skulle is hängnas i deras stugus kroppås. – Af ålder hafver hela denna marken kallat Cainva, det är såsom Ryssarne och Sauvofolk kalla. Paldamo och Sotkamo boar Cainolaiset, deraf och Carl 9 hafver låtit kalla slottet Cajaneborg. Sedan folcker titväxte, blef Sotkamo särdeles Pastorat 1647 och nu kallas dessa Socknar Cajana Socknar. Ati Manskap räknas till 420 Cruunun jousta (Kronobågar) – nemligen hcar mansperson når han fyller 15 år, at han kan opspänna och föra en stählbåga, blifver han kallat Jouzi våga. Desse måste altid hafva i beredskap 1 en stålbåga 2 en handbåga 5 par skidor och til det 4 et spjut (keihäs) det han förer i högra handen, i andra ändan, som ock på den stafven han förer i andra handen, är en ring af vidio och läder gjord, kallad sompa; nedan för denne sompa sträcker sig spiut eker stafskaftet et fingers långt som går neder snön. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-362 duti Cajana socknar är ganska liten utsäd af korn, men råg intet utan på (Svidieland – den fornämsta näring söka de af fiskandet och skiutandet)

Och efter desse äre för Ryssens skul frie för utskrifningen, blifva de hemma exereerade två gangor åm aret, vid vinter och sommar marknaden.

Appendix. Det hafver fordom dags varit en jätte vid nann Calavä samme hafver haft 12 Sönex. 3 af hans Söner hafva bygd sig slot här i Österbor En sam hafver hetat Soini ygde i fjön der Limingo kyrcka nu står, den annan bygd sig slot vid den stora forssen pyhä af gråsten och jord; och churuväl det är skoggångit synes det likväl än muren och tvänne portar. Den tredje vid namn hijsi hafver bygd sig en hög bårg 10 mil till fullt öster ifrån Cajana borg, måkta faslig och hiskelig at påskåda och kallas änni hijen – Linna, det är funderat midt uppå kärr och moras af grufveliga stora stenar och jord med trapfor opföre, något mera än en famm emellan hvar trappa med tvänne höga portar. –

Svini hafver en gång visiterat sin brader hisli, så hafver han rest 13 mil opföre grufveliga stora forssar med båt på en dag – der han varit på natten, kallas ännu Soininiemi eller Soinis udd. Andra natten hafver han legat på en udd midt på Uhlåträsk, och derföre kallas der udden ännu Soiluen niemi eller Svilis udd. – Desse bröder hafbrakat svidje etz. utaf desse Calavas släkt är ännu här i landet stort och grost folk, men deras efterkommande blifva mindre och svagare. För 40 år sedan mins jag mig hafva sidt här i landet stora och starka menniska, men churuväl die jetzigen äre också temmeligen stointe finss en, som deras foräldrar om denne Calava och hans söner vita de mera berätta i finn, tavast och Savoland, som våinemöine Ilmarinen och Rihavanskoinen. Med desse Calavas söner hafver Konungen i Finnland, underkufvat sig hela Ryssland, som de gamle finnar ännu derom quäda.

Om Krieg A: o. 1589 hafva nittjo grofva finnar rykt in i Ryssland under anführer vesainen (von Ija socken) och kommo fran stadla dalava med stort fribyte. (den vesainen blir derefter i Ryssland flagen. – Efter honom var desse finnars anförare Clement Erickson en mäkta stor och stark finne härifrån Cajana Sock efter denne store Clemet hafver kong Carl IX skrifvit gifvit honom föräring. och efter hans underdånigste anhållande låtit fundera Cajanaborg.

die lebensbeschreibung vor den, pitkä suomolairen, steht in ota 1 theil, seite 378.–