MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-321

Finnlandi Uti Jegyzetek

26 füzet

Karessuando

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-322

17 Juli

Lappische Mythologie.

Om någon skjuter Ikornar, foglar, eller andra djur innom samma gårdar, det är innom Stenens Rå; så måste han tagar fötterna samt hufvudet och vingarna, och offra på stenen, det öfriga behållar han sjelf. Man brukar på somliga stållen hvart år lyfta opp stenarne och lägga friskt granris in under och omkring dem, hvilket Lappen gör med blottadt hufvud, krypande på fyra fötter, äfven som då han eljest går att offra, då han eljest går att offra, da han jämväl af Stenens lätthet eller tyngd kan sluta om hon är gunstig eller ogunstig. Högströn.

Under och omkring sådana Säitar strödde och i ordning vackert struko de grönt granris, men om sommaren grönt löf När det war blekt ach förtorkades lade de friskt i stället och beprydde det rummet allt omkring. Der kommo de vissa tider tillstädes och eljest när dem något missgick, eller då de någon olycka fingo utfriade sig (utsirade?) med högtids kläder; gjorde sin bön och devotion. Torneus.

Omedan de göra löften åt dessa stenar då antingen folk eller kreatur sjukna, slutar jag att de tro dem om, till att hafva hälsa och sjukdom, lif och död i sitt våld. Högst.

Somliga offerställen ansågas heligare, andra mindre heliga, priora Stuoramus Passe appellabant.

Att en del af dessa Seite stenar; icke varit så synnerligt stora kann slutas af följande: Hvad först offrandet vidkommer så består det af 3 ting. Först en sten hvilken de kalla Zeit eller Rå. Till det 2 är bredevid stenen Upsatt ett trå likt en Båtköl den de kalla Hyden venet det är Blå kulla båt, och vid annat namn lista murit (melius liste muor) tillitelses träd; till det 3^je af sjelfva tjensten eller dyrkandet, hvilket de kalla Rucce  (bör läsas rukos eller rukkuse) det är ödmjukhet och äras tillbedjelse som sker, mad idkesamt frågande eller lottande ty när Lappen börjar denna sin ärotjenst att bevisa, tar han mössan utaf sig, lägger denna sten uppå sin hand och talar sin gud till med dessa formalier: Nu rörer jag Tig med största ödmjukhet, utaf dit heliga rum, och lägger Tig uppå min hand, och beder utaf Tig (hvad det då häldst vara och heta må) och när han uti denna sin bön nämner allehanda ting och ett i sändes begärar; så frestar han emellertid om han kann få handen opp tillika med stenen ifrån marken. Får han icke handen opp, utan blifver alltid tyngre, så har MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-323 han ingen förhoppning om det han den gången begärde. Derföre begärer han åter annat 3^je och 4^je och så bort åt allehanda nödtorfter, vare sig rikedom eller annat, och han på sistone råkar på det han af sin Gud hafva vill, så blifver sten fast han vore huru stor lätt, att handen stiger opp ifrån marken; men sålänge af Guden intet vill svara, blifver handen tung, fast stenen vore huru liten, och när han hafver fått det svaret, som han behagar, säger han: du är min Gud eller såså min Gud. Och när han hafver fått hvarpå lotten föll, då spar dyrkaren a nyå, hvad guden vill hafva till offers, och när afguden nämner att han vill hafva det eller det, så skall han skaffa honom detsamma, vare sig får hind eller vildren, get, bock, som han nämner, anten lefvande eller dröpet djur^x Tuderus. – Iste Cultus erat ergo in Kemi Lappmark alter, quam apud Norvegos, hvilket är en följd af det stora afståndet mellan Lappmarkerna. Enari känner man i Luleå endast till namnet och Torneå Lappar känna de näst gränsade Lappmarks församlingerne till Jockmock, men icke längre. Lapparne hafva sällan communication med hvarandra trärs öfver landet, utan längs efter Elfs dragen. Deraf kommer den stora olikheten uti deras språk seder kläde drägt och lefnadsätt. – Besynnerligt är att ingen af de Norrska författare känner Passe och Seite. – troligen var det Skogslapparne som mäst dyrkade Seite.

Passe betyder också helg högtid egentligen: Passe peive det heliga ställets dag, i anledning af det ofrande som vissa dagar företogs eller werkställdes. Pasates en högtid som firades i slutet af November till passes ära, har också deraf fått sitt Namn äfven som November uti hvilken högtiden eller ofrandet inföll, fick heta Pasatis Mano.

Ord Seite är i Lappskan en stamord, posset fora ex fennico siitä und lapponicum säiteje (parens, concipiens) derivari men det derivation är inte så säker. – fors acceperunt Svevi suum Seid (trolldoms konst) a Lapponum Seite. – Nonnulla loca habent nunc etiam nomen istud uti Seite tjälme in Piteå Lappmark, Seite kallo (seites sten) icke obekant ibland Lapparne. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-324

Till Lapparnes underjordiska afgudar i den 4^de och sista räknas först, deras Saivo, Saivo-Olmah, Saivo-Neidah, Saivo-lodde, Saivo-Guelle, och Saivo Sarvah.

Låran om de underjordiske tyckes wara mera utbildadt hos Lapparne, än hos andra Nationer. Saivo var den werlden, der de underjordiske hade sitt tillhåll, här funnos halft andeliga och halft materiela varelser, (från en form som lapparne sjelfva äro.) Desse hafva drifvit en slags näring, som de sjelfva, samt äfven haft Creatur; dock med den skilnad, att de voro i ett lyck ligare tillstånd, ån menniskorna på jorden; hvarför ock Lapparne Ansägo Saivo-olmah, för ett herligt och rikt folk som i trolldom och runekonst voro väl bevandrade. Deremot betraktade Lapparne sig sjelfva, som arma och. Usla menniskor, som behöfde de förras beskydd. Lapparne föregåfvo sig ofta hafva varit Saivo, umgåts med saivo­olmah dansat och juoikat (sjungit) med dem, samt sett deras Män Quinnor och barn. De visste äfven att upräkna deras namn. Somliga föregåfvo, att de varit hela veckor hos Saivo olmah, rökt tabak med dem, njutit bränvin och andra traktamenter. Derför tillegnade sig hvarje manbar Lapp 10 a 12 af dessa Saivo såsom skyds Englor. Jessen.

Invånare i Saivo voro Män quinnor och barn, äfven hade de boskap som var långt skönare än Lapparnes.

Saivo olmak Bergsmän voro alla menniskor till tjenst, men i synnerhet dem, som hade ärft dem, eller köpt dem af andra Nåider, eller genom flit i spådomskonsten förvärfvat sig dem. – Lapparne ingingo förbund med dem, hvarvid Lapparne betingade sig hjelp af Saivo. Saivo skulle blifva deras skydd herra, de skulle gifva dem lycka i deras förehafvanden, i fiske, Jagt etz.

Hvarje Lapp skulle hos sig i sin Saivo hafva 3^ne slags kreatur hylka voro tillstädes, så snart han behagade, balla på dem. Nemligen 1^mo en Vogel, Saivo­lodde, 2 en fisk Saivo quolle eller Quamas 3en renlif Saivo Sarva, men alla dessa djur med ett gemensamt namn kallades Saivo-vuoign. – Dessa djur tyckas i Nåidernas föreställning hafva varit Djur rikes andeliga representanter, sådane som tillhörde invånarne i Saivo. Nåiderne hade till följe af sin nära förbindelse med Saivo, fått rättighet att bruka de underjordisk djuren såsom sin enskilte och välfängna MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-325 egendom.

Saivo-Loddeh voro af åtskillig storlek och färg – Dessas tjenst bestod deri, att de följde sina herrar när de jouikade (sjöngo trollsänger) på dem, viste dem vägen när de ville resa, bragte dem underrättelse från lång våga orter, samt hjelpte dem, att taga vara på sina renar och andra ägodelar – Äfven kunde Nåiden på foglans rygg fara länga vägar. – När Nåide bruckade Saivo lodde till att göra andra Menniskor skada, hvilket icke var osedvanligt, så fingo foglarne namn vuornis­ lodde. – Qui et quales fuerint isti aves non noscitur, citantur quidem illorum nomina men de äro trollnamn. – – (Nomen Saivo lodde non bene vertitur per bergsfogel – melius aliquantum per Trollfogel.)

De flesta Nationer hafva tillegnat vissa foglar förmågan att hafva aning af det tillkommande i anledning hvaraf Augurium var ett vigtigt embete i Rom. – Men de Lappska Nåiderne tyktes att de naturliga foglarne voro alltför litet förevisa och utvalda derför dessa såsom varande frän en långt högre och ädlare Natur. – At de voro hemtade från sjelfva Saivo, kunde Nåiden genom de också – de fruktades derför. Man har ännu tron hos en del lappar, att den som första gången fick höra de olyksbådande vårfoglarnes galande på nykter mage, skulle ovilkorligen råka ut för ondt, eller komma att Lida någon olycka. – För att förekomma denna olägenhet skyndade man sig att taga någon förfriskning så snart man fått opp ögonen, och denne frukost kalldes lodde-pitta (vogel bitten) – En del äro så försigtiga att de legga en bit mat under hufvudet, föratt genast hafva den till hands –

Men det äro inte alla Vårfoglar som anses för olycksbådande ej heller om man på fastande magen hör en sådans Vogels låte andra och tredje gången. – Inter istas aves sunt Göken, kan förebåde menniskans död, om han sätter sig att gala på lappens koja, och detta sker på nykter mage – Om göken sitter och gal på det träd under menniskan sitter, skall menniska lefva lika många År, så många gånger som Göcken gal. –

Lomen (Columb. septentrional) Kråkan, Svan, Gåsen (anser segetum) – und ein Vogel Qvuoddalvis genannt i Luleå Lappmark, dieser ist der schlechteste.

I sammanhang med Saivo-Lodde, ty då uti Saivo funnos foglar så borde åfven fiskarne hafva sina representanter i Saivo, hvilka voro de naturliga fiskarne vida öfverlegsna – Saivo guolle voro åtskilliga till namn storlek och färg. Ju starkare nåiden kunde juoika dessto större war ormen, ända till 3 famnar. Han tjente att tillfoga MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-326 sin Herres fiender skada, och på konom kunde han fara till Jabma aimo (hades) – et ibidem vitam illius tuetur, dum ille debet hämta någon af sin slägt, fader eller moder upp igen, som skall vara renvaktare 1,2,3,4 är och längre, eller att hemta en sjuk mennskas själ upp igen. – Att Saivo quolle skulle bevara Nåidens själ vid nedstigandet i Jabma aimo, så vill det väl säga, att Nåiden i andanom kröpp in uti en Saivo quolle och tog på sig dess hamn. Der iden förekommer också i sagorna, att menniskan blefvo förtrollade till fiskar, att också ormen kallas fisk är icke ovanligt – Ita Fenni ad Torneå dicunt quod nonnullae serpentes fint homines in illas mutati, ita in Norrland sint Tomtormen, et de illis, sicut apud Lappones est Narratio de lapide serpentino. Man säger nemligen, när ormarne församla sig på hvin eller stimm om Våren finnes uti hvarje större ormflock en ormkung som är mycket stor och hvit till färgen. Denna ormkung har en liten slät och hvit sten i mun med hvilken han leker; han kastar den opp ach ned, och tar emot den med mun, och den som kan bli aegare af denna ormsten skulle med densamma erhälla kunna, allt hvad han önskar. Men det är farligt att begifva sig i ormleken, för att upphemta denna sten ty så snart ormkungen förlorar dem, blifver hela ormsvärmen försatt i raseri och förfäljer aegaren med häftighet, att icke engång den snabbeste häst kan springa undan.

För Nåiderne var det naturligt en lätt sak, att förskaffa sig en ormsten, och det lär vara af någon sådan som afledne Kohlström vidit, icke större än ett svalägg, hvit med några röda prikar liksom fin porfyr, ad rippam fluvii poterant invenire. – Ormskinnet ingår annars i Lapparnes medicin och anses som ett drifvande medel; äfven istret brukas till salva för Rheumatism. Man plägar ge in Ormskin i brännvin att barnsängshustrur och då man vill förtrolla någon att blifva kärr, ingå något af ormen i den förtrollande drycken, Den tron är äfven gängse att armen icke dör före solens nedgång om man än slär honom i stycken.

Af de fordna vidskepelse från Saivo-quolle, återstor ännu något. Det firmes nemligen i alla Lappmarker vissa smärre insjöar uti hvilken fisken är mycket skygg, så att den icke låter ta sig med not om det minsta bullar förorsakas under drågten. Sädane sjöar kallas vanligen Saivo (trollsjöar) vattnet är i dessa så klart, att man kann ser botten på 10 fammars djup. Det är äfven kallt om sommaren men om vintern, varmare MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-327 än annat isvatten, så att det på grundare ställen förorsakar blindvackar. Detta kommer naturligt vis af de källsprång, som uppvälla på botten. Man tror att i sådana sjöar finnas en dubbelt botten, och verkliga förhållandet är, att botten är full med hål, förorsakade af de källådror, som der upvälla, ehuru hålen icke allestädes äro synliga. – – Detta vatten ehuru klarare, är likväl tyngre än annat snö och regn vatten emedan det innehåller en mängd upplöste mineral ämnen. Cum vero sonus celerius propagetur genom et tjockare medium, än genom et tunnare, och att fisken erfar verkan af det bullrer som sker ofvan vatten är allmänt bekant. Det är naturliga orsaken hvarför fisken är så skygg, et quod piscatores debeant muti esse in toto piscatu – En sådan fisk kallas Saivo quolle, och Sjöar Saivo, fisken är mycket stor och fett (Sik, aborre, lake) (ista sunt in Norrland et lapland multum nota) (bönderne i Ålkula till ex. (hörande till öfver torneå) pläga fylla på sina drickslåglar med friskt vatten utur en bäck, som rinner utur ett sådant Saivo vesi (trollvatten.

Att äfven vatten i sådana sjöar ansågs som ett heligt vatn bevisar följande. – Saivo tjatje var ett heligt vatten, som rann ifrån Saivo. Quinnonna drucko af Saivo vatten. I början då Nåiden skall antaga Saivo olmah i sin tjenst, blifver han styrkt med Saivo tjatje (trollvatten) och då han skall gifva sig i fejd med andra Nåider att försöka sin styrka, får han in styrkdryck då och då af Saivo tjatle. – Äfven nu dricker man grena vatten af Saivo am Sommaren; emedan det är ganska klart kyligt och välsmakande.

Saivo Sarvah bruktes att slå med andra Nåidens Saivo Sarvah och utgången af denna kampf afgjorde äfven ägarnes öde. Dessa Saivo sarvah voro af Nåidernes naturliga rentjurar som stängades, och de voro endast helgade åt Saivo, ehuru de i Nåidens inbillning kunde anses, som härstammande från Saivo på samma sätt som foglarne och fiskarne. Nåidens allena kände konsten sa att fånga Saivo quolle, och han allena kunde bli ägare af Saivo-Sarvah och kommendera de öfriga underjordiska.

Uti Lulea Lappmark och en del af Piteå har man ännu ett slags underjordiska varelser, som på lapska kallas Kadnikah svarande mot de på Norska sidan bekanta Saivo-neidah (Saivos Jungfru) – (kadnikah och Saivo äro stamord i Lappska) Kadnikah äro en slags underjordiska menniskor, hvilka MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-328 stundom visar sig för folk uti röd klädedrägt med långt hår som räcker ända till medjan, och liknar grönt lin. Äfven dessa hafva renar hundar etz. böde språket sången och klädedrägt är Lappska. Man har till och med lärt deras sång som kallas kadnicha-vuolle. (multa exempla citat)

På Torneå Elfs område, kallas finnarnes underjordiska maahiset. Maahinen kommer af maa jord och betyder jordisk eller varande i jorden. Maahinen visar sig för finnarne i samma habit som Cadnikah för Lapparne, men de hafva kor och finsk kläder. –

(Vittra kallas in Angermanland de underjordiske folk. – i Vesterbotten underboninga.)

Ett annat i Norrland och Lapland mycket bekannt mythologisk föremål är bytingen eller Bortbytingen på lappska Mäsotis – (byting) men det är en lånat sak – explicatio. Att spådare barn utsätte för drag eller lagde på kalla marken, fått kramp, hvarigenom ansigts musklarne blifvit vanskaplige.

Den allmänt bekannta Maran kallas Täddalmis (tryckaren) och den som blir maruriden säges töddatallat (blifva tryckt) På finska Painiainen, –

Baran på Lapska bjäran eller bäran, finska parar stundom voi kattu (smörkatt) baran tillredes af trasor. Kärringen som skapar detta missfoster förlofvar sig åt hin håle under det hån sticker sig i venstra lillfingret, och låter några dropspor blod drypa i byltet med de orden "fan ska ge dig lif" och så är missfostret färdigt. Nu skall käringen ochså säga hvad baran skall bära – smör mjölk etz. –

Rethalium flavum eller mucor unctuosus (Lin) en svamp, summitur pro excremento istorum bjära, quia ita valde celeriter crescit – si iste svamp super novem species arborum comburatur debet anus se ostendere ubicunque sit.

Finnarne tonta ochså Lapparnes tonta, kommer förmodligen af Svenskarnes tomt tomte Gubbe sunt Cares, qui in antiquis aedificiorum residuis conspiciuntur. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-329

Den delen af Lappska mythologien som handlar om själarnes ödödlighet och ett lif efter detta, utgör en vigtig artikel i den almänna folktron. De skall visa oss, att de gamle Lapparne icke allenast trodde själarnes odödlighet, utan äfven de dödas upständelse, eller en kropparnes förnyelse efter döden.

Lapparne föreställde sig Jordens yta platt. Hela Jorden föreställde de sig omflyten och hvilande på vatten. Närmast under jord ytan är Saivo bodde de underjordiska, Saivo olmah, Saivo neidah etz. som hvarken voro alma-ulmuch uppenbara synliga menniskor ejheller menniskor anda Jarnikahah fennice Maanalaiset, utan ett mellanting mellan kropp och ande. Längre ner under Jordens yta var Jabma aimo de dödas rike. Der herskade Dödens moder Jabma akko; ännu längre ner stötte man på Tjappes aimo eller Ruott aimo, – In Jabma aimo skulle de döda få en ny kropp, vänta en lekamen, och derifrån att fara till Evighets verlden till Radien, Uti Ibmel aimo. Men de som hafva stulit och varit illa sinnande, skulle sjunka djupare ner till Ruott aimo och plägas der i all evighet. Jabma Aimo appellatur etiam Sarakka aimo, Mubben aimo den andra verlden, vel Tuonen ilme, fennice Tuonela, istud fors venit ex: hän meni tuonne alla – sicut maanala el maan alla. I Jabma Aimo skulle de hafva långt fulkomligare nöjen än här, men samma slags hantering som i detta lifvet – hafva renar och andra creatur.

Att menniskans forfarande efter döden varit en urgammal folktro, ibland dem, det tvifla vi icke på – argumenta ista: Det är en allmän tro ibland Lappar och Nybyggar at mördade barn irra omkring en tid lång i skog och mark, för att upptäcka sina mördare. En sådan gråtande ande kallas på Lappska äppar på finska Äpärä, på svenska utböling eller skratt. Dess rätta namn lär vara Gast.

När man höra får en gast skricka bör man ge honom ett namn emedan vantro föregifver, att han har ingen ro, förr än han får en sådant. – – I anledningen af denna allmänna folktron, tilldrog sig en både löllig och ohygglig händelse i Pitea Socken om jag rätt mins 1823. En Lappflicka hade mördat sitt barn och lagt det å lön, men blef uptäckt. På det dödade fostret fans tunga vara afskuren. Detta hade modren gjort i afsikt att förekomma dess skridande efter döden. Således var vidskepelsen hos henne starkare än både Religion, blodsband och Moderskänslan. – – explicant istum clamorem, quod lepus borealis edat talem, då han blifvit blesserad, eller annars råkat i någon nöd. kohlström etiam audivit. – Högström talar blott äppar läkkusah ett slags besvärjelse formler mot sådane barnspöken, quae certe etiam habuerunt. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-330

Uti Jabma Aimo herskar dödens moder Jabma Akko som troddes vara efter de lefvandes lif, som de döda i allmänhet, som önska att snart få hemta till sig sina slågtingar och anhöriga, och derför offra Lapparne till Jabma Akko på det menniskorna må få lefva. – – Nåiden måste offra till Jabma aimo, antingen för att hämta opp någon död slågtinge, till att akta hans renor, eller för att tillfreds ställa de döda att icke tankta efter den sjukes själ. – Skulle den sjukne frisskna, så måste hans döda anhöriga tillfreds ställa med offer, son Nåiden lofvade på den sjuknes vägnor. –

Den tron att döda plåga de lefvande, är ännu icke alldeles utrottad. Äfven finnarne på Torneå Elf, Så snart någon blir angripen af Spasmodiska Symptomer, Epilepsi eller crapula så är det genast maanalaiset eller Jaamikaiset som anfäkta honom – vanligen söker man Nåida. – Jenni kallar en sådan hastigt på kommande sjukdom kohtaus, och Lappar Adtjotalai (han blef angripen). –

Onda och för menniskor skadliga väsenden.

Ruotta bor uti afgrunden i Rota Aimo, och till henne ofra de Lapparne, då de ingen hjelp hade, att vänta af andra Gudar. Denna Rota befinnas ofta plåga menniskor och boskap. Då måste hon mutas med offer. Men de tillreda inte sammanslags offer åt Rota, som ått andra Gudar, utan de hafva satt en hel död häst ner i jorden, hvarmed Ruotta skulle rida bort från den ner i Rota aimo. – – Ruotta respondet Romanorum Proserpinae fennorum Tuoni och Maanalan Matti.

Alla norska författare haft kunskap, om denna Afgrundens Drottning Ruotta. Högström tror att det bör rättast skrifvas Druotta, och deriverar det icke utan sannolikhet af Svenska ordet Drott, som i gamla Göthisken betydde en furste eller Regent – Ruotta torde vara någon af deras eller våra fordna Drottar, som gjort dem något ondt, emedan han hos dem blir dyrkad som en annan averruncus. Högström. Danna anledning till Lapparnes Ruotta är jag mycket benågen att gilla. Ruotta anses af Högström masculini generis, Laestadius håler för masculini. Jul afton kallas Ruott ekked hvarifrån skulle väl Lapparne hafva fått denna högtid, om icke både namnet och anledningen till högtiden varit Lånad – Att Pesten på Lapska heter Ruotta samt att alla som svurit, stulit, och mördad skula efter döden komma till Ruott aimo eller Ruota landet, – allt detta bevisar, att den Drott, som först gjorde sig kånd af Lapparne mätte hafva varit verkelig en plägo onde. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-331

Sverskarna kallas ännu Ruottalatsch på finska Ruottalaiset Sverige heter Ruota Ädnam, på finska ruoti vel ruotsi svenska språck Ruota kiel. Allt detta i förening med den Mythologiska Ruotta, som också tillika betyder Pest, ger icke gedt begrepp om de Drottar, Drotser, eller Rutsar som först kommo i beröring med Lapparne, Enligt Gejer skall ex Rutsar venisset rysa till och med Namnet Ryss hafva sin uprindelse af detta Ruotsi.

Lapparne ofrade åt Ruotta på det han efter deras föregifvande, ej må skada deras quinnfolk på et visst sätt (ne ventrem carum perforet seu terebret)

Jåulå-herra är lånadt och inte så gammalt som Ruotta Ekked. Det värsta af alla Mythologiska föremål är Perkel, betekna den ondas princips – namnet icke är gammalt, förekommer icke uti äldsta Lapparnas sagorna. Då birkarl var en tid, det värdsta onda som Lappen handgripligen kände, så var det naturligt, att namnet ursprungligen betecknande det vörsta onda, som lappen kände ibland i den materiela verlden, slutligen kom att öfverflyttas på det vörsta onda i andeverlden –

slut af Gudalära.

Att Sjögren i sina anteckningar om Kemi Lappmark pa 4 et 5 grublat på namnet Outivaara och Outitunturi utan att ändå träffa det rött, kommer deraf att han icke kännt lapska ordet Vuovde hvaraf ouda är en efterhärmning i finskan Lapparnes Passe vuowde, kalla finnarne i Norra finnland Pyhä ouda, Lapparnes Passe vasch, kalla finnarne Pyhä tunturi – outivaara har således hetat vuovde vare på lapska outitunturi vuovde tuoddar på lappsk.

+ Och när han vill eller önskar, at han skall hafva lefvande offer af dessa benämte kreatur då uprättas usi brolti murit et ett nytt Tillitelsesträd, hvarvid de det lefvandes offret binda, och efter långt tal, drifvat med yxan i skallen, smörjandes både träet och sten, med samma djurs blod; och när de köttet kokad hafva, skifva de små betar bundna på vredne risquistar; och hänga dem på samma trä – Derefter gå de sjelfve till måltids och äta af samma kiött; hvaraf om något quarblifver så måste de, intet det met sig bortföra, utan, med hud och ben quarlemna, ty det är så djefvulens ville. Men om så händer, at de hafva någon ren falt eller skjutit som afguden sig sjelf erkändt MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-332 hafver, så måste de deraf inte mera åt afguden ofra än hjernan, skinnet, pannan, och hjertat; och när de ifrån det heliga rummet hemkomma, då måste de genom bakdörren gå – ock så skal dem til öfverflod sårdeles mat lagas, fast de ehuru mycket tillförene hade åtit vid offerstället: derefter fara de til node keino eller renfänge besynnerligen bartholomei tid, då de råka de andra, lika som de hade gjort en visst förbund med hvarandra, uti den goda förhoppning att de skola hafva en god lycka, efter de således sin Gud blidkat hafva. Tuderus pag 50.

Argumentum Epistolae von Vesten: Lappones Svevici sunt incarnat Ethnici adhuc – plures veniunt in nostras partes, et plures conversos lappones in priorom fidem ethnicam seduccunt. Vos Svevici Missionarii deberetis ita seicet nos inter Lapponas vive re – – aliquot vicibus peregrinari inter illos et aliquantum ipses pridicare et iterum sibi ipsis relinquere non multum convertit illos. – Anno 1725.

för tidräkningen hafva de Runstafvar (rime) – tempus a quo illi numerare coeperunt erat kesiä et talvia tamquam illa punita, quae illorum vita rationem definiebant – kesiä a tempo quo vajor kalfva, talvia efter renarna då stimma. – non erant tamen ista ad peculiarem diem determinata, sed secundum bonam cujusque voluntatem. – Nunc, nomina mensium sunt haec. Januar odde peive. Februar kuova manno. Martz Nyuktya efter Svanorna pläga den tiden visa sig. April Vorakis kråkan begynner då synas. Maj Csobmosz då tåsserna eller Grodor komma fram. Juni Morbmes Vajor då kalfva. etiam salgit appellatur, Juli petje fururna och trän löpa. August Snelpkja renarna blifva snöde och håret fallit af dem. Septemb. Porke efter renarna då fått nya hår. October rakat renarna då stimma. Novem. Gålko då renarna gå och vräcka. Decem. Passatis mano. eller helig månad.

Deras sång dicit högström angår dels deras Renar, resor och flyttningar, dels deras älskogs saker, frierien, djurfången, väderleken, jämväl spådomar och alt sådant mer, som kan tjene andra Poeter til ämnen.