MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-309

Finnlandi Uti Jegyzetek

25 füzet

Karessuando

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-310

15 Juli

Lappische mythologie.

Fragmenter i Lappska Mythologien af Lars levi Laestadius Pastor i Karessuando af Torneå Lappmark, Ledamot af Konuglichen Vetenskaps So­cieteten i Upsala; Corresp. Ledamot af Kong Jägare förbundet, och Ledamot af botaniska föreningen i Edinburg.

1 Delen

Gudalära med dit hörande mythologiska föremål.

Erinran.

Nu för tiden känna Lapparne sina fordna Gudar endast till namnet, och äfven det är på många ställen förgätet. Likväl herskar ännu bland dem mycken vantro och vidskepelse, såsom en dunkel aning från ett förgätet fordam. Det är och icke so mycket att undra på, då man ännu bland sjelfva Svenskarne, i vissa aflägsna skogstrakter, finner nästan lika mycken vidskepelse som ibland Lapparne. Det är icke ännu stort mer än 200 år sedan lapparne mera allmänt började antaga Christendomet och ännu för 100 år sedan funnos rama hedningar i Luleå Lappmark.

På anmodan af antiquitets Collegium i Stockholm, samt missions Collegium i Kiobenhavn, har man af några missionärer underrättelse, men de voro inte rigtigt mägtige i Språket, och måsste förfölja nåiderne (spåmån) som vara endast invigde i Lappmarks hemligheter, mängden af Lapparne war inte utlärd i trollkonster, – Nåiderne endast hade dessa magiska hemligheter och voro i sjelfva verket Nationens vise eller prester. – Derför at desse voro förföljde, kunde och so Presterne inte få kunskap om sådan konst – Norske presterne woro inte så sträng, och från de har vi de vigtigaste upgifter i detta ämne.

Johan Scheffer war den första, i sin Lapponia tryckt i Frankfurt 1673 – han hade manuscripte af kong. Antiquitets Collegium, hvilke wara insändt af Lapsk Missionärne.

Torneus utgifven af Lönbom 1772 är ternmeligen bekannt med Torneå och Kemi Lappmark.

Gabriel Tuderus om Sodankylä, Sombio, Kuolajärvi, Kitka och Maan­sälkä Lappars, i Kemi Lappmark, för fattad 1670 och 1773 tryckt, innehålla vigtiga bidrag (von Lönbom gedrukt)

Pehr Fjellström om Lapparne björnafänge tryckt i Stockholm 1755, förräder mycke bekanskap von Lönbom gedruckt MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-311

Pehr Högström beskrifning om de Sverriges Lappmarken i Stockholm 1747 tryckt. den fullständigaste.

Bland de nyare författare är Petr. Laestadii Journal tryckt i Stockholm 1831–33 samt Sjögrens anteckningar öfver Kemi Lappmark tryckt i Hellsingfors 1828.

Normännen haft beröring med Lapparne långt förr än Svenskarne – hos Isländska författere förekommer Seid, gan, finnen konst etz. aber man wusste nicht viel, hvaruti konsten egenteligen bestod för än Danska regeringen i slutet af 1600 och början 1700 började schicka Missionärer till finmarken.

Erik Johan Jessen afbandling am de Norske finners hos de fleste Norske Danske och Isländske förfatare kallas Lapparne finnar och finnarne Quaner Biarmer etz. Lappnarnnet förträder icke öffentligt i Svenska historien förrän efter första invasion i finnland, ett bevis på alt Svenskarne lånt detta namn af finnarne för hvilka Lappalainen war bekant ifrån urmimes tider. Svenskarne kände inte så noga skilnaden emellen finn och Lapp före kriget under Erik, de ansågo dem för en och samma Nation och kallade således lapparne för Skridfinnar. Kanske är detta just i anledning af denna Svenskarnas förblandning af Nationerne finn och Skridfinn, som finnarne allt sedan den tiden fått behålla finnnamnet, hvilket ursprüngligen tillhörde lapparne, under det de nuvarande finnarne fingo heta. och Lappars hedenske religion (införde i slutet af Laems beskifning öfver finnmarken) ist von den kleinern beschreibungen der andern priestern zusammengesetzt.

Thomas v Vesten hat einen brief an die Svedische Geistlichkeit 1723. von Lönbom 1773 gedruckt.

Morten Lund Missionär i Alten och Hammerfest, har en Lapsk öfversättning af Luthers mindre Cathekes tryckt i Kiobenhavn 1728.

Lenart Sidenius har lapparnes Guda Lära – Ganader sagt, er hat von diesem, alle seine angaben von Lappischen, die er in finnischen Mythologie gemacht hat.

Nach diesem kommt Knut Leem, er ist unter den Norveger wass Högström unter den Sveden – ist in Kopenhagen 1767 in gross quart Latein und Dänisch gedrugt. – er citirt ein Anonimen ferfasser und lasst sein werk, in dem seinigen drucken, es ist vielleicht von Vesten sein Werk.

Nun hat Fjelmann auch eine Lappische Mythologie an die Litteratur gesellschaft in Hellsingfors eingegeben –

Laestadius lass noch: Norske Sagn af Andreas Faye, tryckt i Arendal 1833

In budstiggen 7 årgång (sie kam – eine Norvegische Zeitschrift – von 1820­–26.) ist eine abhandlung von Vesten aus dem 1717 Jahr – er sagt ein Lappiches dorf zu ende des Nuorta tunturi gegen Archangelsk heisst Biärmiri. –

MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-312

Quaener en götiskt förkortadt uttal af Kainulainen – (alakainio ach Ylikainio in Norrbottnen sind auch von diesen überreste). Lapparne hafva ochså sin Kajnolatz – skulle betyda en som handterar rep.

Tauti beschreibung der finnen ist auch eine von Lappen – victui herba. – Sola in sagittis spes, quas inopia ferri ossibus asperant – in aliquo ramorum nexu contegantur.

Allt hvad Gottlund anfört utur Danske Norske och Isländske författare om finnae och finnekonst, rörer ju endast Lappar, af hvilka finnmarken fott sin Namm. – Desse hafva äfven på sina stäken talat om Quaener, och att Normannens Quaener ärö samma folk som Sverskarne halla finne är en afgjord sak – Och i forntiden kallede Normännen finnarne Quaener, bevisas af Namnet Quänanger, en fjord i finnmarken, som fått sin namm af Quaener på den tid då Anger (fjord) ännu war bruckligt i språket.

Fragmenter i Lappska mythologien

reliqui tomi erunt: offer Läran – Spädoms Läran – fabel Läran.

1 Delen

Gudalära.

1. § Det fordra en viss tancke styrka, at komma i religionen till resultat af en enda Gud, – eller blir Naturalist rationalist eller Deist. Men känslan för religion, eller tron på det öfvernaturliga war hos Lapparne lika lefvande som hos andra Nationer. De hade bilder som skulle föreställa det Gudomliga. – Offer voro bruckliga, Uti sin Gudstjenst hafva de varit mycket nitiske och den mindsta förseelse emot antagna bruck, skulle försänasmed offer. – Tron på ett lif efter detta, tyckes hafva varit allmän ocksä förestellningen om straf och belöning i enanna verld. Uti tron på de dödas uppständelse hafve Lapparne gätt vida längre än Grecker och Romare – Ty Lapparne trodde att både menniskor och Djur skulle få nya kroppar i en annan verld. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-313 Om Grekernas hjeltar företogo resor til de dödas rike, så voro icke heller lapparne obekanta med den färden, hvarje ryktbar Nord eller Spå Lapp måste vid viktigare tillfälen anställa en färd till de dödas rike, dock inte med kroppen utan i andananom. Hade Greckerne sina Orakel, så voro inte heller Lapparne utan. Deras Spåtrumma war det Orakel som flitigt rådfrågades. Detta är i korthet innehållet af Lapparnes mythologie.

3. § Lappske Gudarnes rang, och indelning i Classes. Nådeme hade förmodligen icke classificerad sina Gudar. Likväl förekommer uti Missionärens berättelser en slags rangordning, hvilken då den sig grundar på Noidernes upgifter kann tjena till grund för indelningen för att bättre inse sammanhanget.

Jessen säger. – att de indeltes i 3 Classer. Öfverhimmelska, himmelska, och Jordiska – – man kann noch die Under jordiska dazu sagen, samt sådana Mythologiska föremål, som utan att anses eller dyrkas som gudomliga, dock hällos för öfvernaturliga väsenden, och spelte en vigtig roll i deras mythologie.

Nt: Ista divisio Deorum in Classes est repetenda ex tympano Magorum (Noijat) – istud erat magnum, etiam duarum ulnarum in diametro, ibidem erant picti Dii – naturaliter habebant unum Summum, fortissimum Deum, ille primus scriptus erat, alii protestate minores infra ipsum in alio ordine veniuebant, et sic porro, inde certe districtus, quasi Classes orti.)

§ 4. Deos supra coelestes Scriptores Svecani non noscunt. – primus dicitur Radien atzhi (ut Jessen scribit) troddes regera med oinskränkt magt, öfver himmel och jord, öfver alla andra Gudar samt öfver Lapparne sjalfva. – Anonymus apud Leem dicit, quod una pars Lapponum distinxerit Radien et Zhivaarve Radien cujus officium fuisset, animas ad Mader Akko mittere, dum prolem debuit nasci in utero matris. – Sed Jessen istud officium tribuit Madder Attje Radien Kiedde sades vara en son af Radien Atje. Man förestälde honom, sasom en byggning, hvars bägge pelargångor på båda sidor, skulle bemerka, hans bägge händer med hvilka han gjorde förmädde och styrde allting. Dessa bägge befalla öfver allting – öfver alla Gudar. Radien attje styrde Radien kiedde och genom honom verkade allting. Istud ostendet magnam notitiam cum 1 Capitulo Johannis Evangelii. – Vesten et Jessen nominant tantum istum kiedde. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-314

Quod Nomen Raden attinet. Jessen menar Radien betyder magt och wälde, sic derivaretur istud a verbo raddit a svevico räda possidere dominare, ita etiam fenni habent raadi a svevico räd senatus magistratus. – Sed si radien fuit pronunciatum ab antiquis ragye vel raje (terminus) – tune esset nomen Lapponicum et Radien attje significaret supremi vel ultimi termini patrem.

Quoad Zhivaarve Lind. et Öhrl dicit quod veniat a tjårve (csorve) quod cornu significat, vel etiam potestatem, sicut etiam, primus et ditissimus inter Lappones csorve appellatur, sie si dicatur csorvje ragyan Zhivaarve radien – tune est etiam Lapponicum – Lappones cornu ideo dicunt pors pro potestate, quia rangiferi vis et potestas etiam in cornibus suis est. et ragyé acse csorve ragyami idem sunt Radien Kiedde. Kiedde Lappones dicunt locum amoenissimum ubi illi casam suam pro habitatu semper erigunt, betyder en hed eller gräs bewäxt plan, hvorest Lapparne vanligen pläga slå opp sina tält och mjölka sina renor. – Sie est absurdum dicere quod fuerit filius radii, sed erat illius habitatio, siquidem Lappones pulchrius aliquid et meliorem locum Deo suo non poterant cogitare quam tale Kiedde.

(Imagina istorum Deorum apud Leem inveniuntur)

Så kan man göra följande slutsatsatzer l Alla dessa namn äro tagne af Helgelands Lappar 2 De beteckna ursprunglichen ett och samma föremål 3 De tyckas vara oäkta, eller icke ursprungligen Lappska, so vidt man kann sluta af Namnen, hvilka härleda sig från Svenskan eller Danskan, Utom de tekn som finnas på de omtalade trumman, nämnes icke, att Lapparne föresttäld någon af dessa Gudomligheter under belåten eller bilder.

Post Radien statim sequitur Ruonaneid är de fjellars Gudomlighet som först grönska om våren – war Lapparnes flora som frambragte gräss och örter på Jorden – pläga offra om våren till denna Gudomlighet – Nomen apud hodiernos Lappones etiam est notum – sed unde est Nomen – Scandinavi habent unam Deam maris Ran quae erat Aegiri uxor – Fenni habent Rauni erat uxor Ukkonis et veris Dea.

De himelska Gudar voro beive och Ailekis olmak.

Beive (solen) betecknas med et fyrkant på trum – ifrån hvarje vinkel utgår en egen weg (linea) (Beive labtje lorum) solens tömmar, strålar. Dessa voro 4 och beteckna Solens kraft att verka 1 verldens 4 Väderstrekk. Jessen.

De Gudar som hafva sitt till håll längre ner i luften äro Solen Peive. Att han mätte skina väl, och befordra gräsväxt offrade man hvita Creatur, samt an Midsommars quällen äto gröt (Jubcze) före måltiden fällo mann och quinn på knö och tillbådo Solen att han ville sprida ett nädigt sken på renar och djur. efter måltiden MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-315 dass er möchte ihnen ein guten milchsommer och ihren ren en got trefnad geben.

På tre af Solens ofvan beskrefne labtjek står Lapparnes 3^ne Ailekis olmak (helige dags Män) – dum illi in drontheim et Helgeland vidissent Catholikorum af helgonens tillbedjande allhelgona dagen sanctos assumpserant etiam aliquos ex illis, et posuerunt super istos labtjek, cruce illos denotantes. på de första labtje står Burres eller Sodno-peive-ailek, Gudomen för söndagen hvilken är kraftigaste och förnämsta att hålla trollmessor – – på andra labtje är Lava ailek Gudomen för Lördagen, på 3^je finnes Frid ailek Gudomen för fredagen – labores non erant admissi his diebus – etiam cibis sacrabant dies, uti die Veneris prohibitum erat quidpiam ex sanguine comedere.

De Gudomligheter qui hucusque sind notati, kunna anses icke ursprungligen Lappska – på sina trummor hede de också Jubmel Acse, Jubmel pardne, jubmel aile vuoigenis.

Gudar som bära mera en lappsk prägel.

Till den tredje Classen Gudar höra de underhimmelske, som uppehålla sig i luften, af hvilka Madder Attje är öfverst under himmelen eller tätt under solen. Andra uppehålla sig i medlersta luftkretsen såsom Madder Akka et Hora Galles. Andre vistas nederst i luften eller närmast jorden. Dit höra de många Zar Akka, Uks Akka och Juks Akka. Jessen Madder Attje betyder en stamfader för menniskoslägtet, hvilken man icke kunde placera på någon lägre plats, än den han här intager – Madder Akka stam moder såsom quinna måste intaga en lägre plats på himmelen hade endast 3 döttrar, Zarakka etz.

De Nativitate hominus, longum processum habebant Nåiderne. A Radien Attje accepit Madder Attje potestatem creandi animam, han öppnade postea sin mage, tog så själen med sig och for der med ring omkring solen till Madder Akka som skapade en kropp omkring den samma – Skulle af denna kropp blifva mankön sände Madder Akka den samma till Uks eller Juks som äfven kallas Stauk edne eller stilko edne (barnmorska) Skullet barnet blifva Quinnkönn så lemnade den till Zarakka – den  tog barnet i sin lif och bragte det sedan till den quinna som skulle framföda fostret i Verlden. Denna sak blef nu så väl utträttadt att de onda Gudar Judno, Rutu, paha Engel, eller Mubben Olmai icke voro i stånd, att lägga något hinder i vägen.

Ista multa krokvägar quo proles poterat ex spirituali vita in hominem, in hanc terram venire, sumserant ex sua propria vita quo ita multifarie debebant studere evitare suos hostes, uti Pädnak-Nyunne, homines cum canino capite qui ideo bene olfecerant MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-316 homines et illos vorarunt, Csudos Karelos etz.

haec doctrina tamen multum variabat in diversis locis, prout unus vel alter Noja sibi hoc repraesentabat. Madder Akka cum 3 filiabus refertur etiam inter Deos terrestres faciebant ad illa Sacrificia, ut esset sola vel mitteret filias pro juvarnine foeminarun in partu.

prima filia erat Zarakka, nonnulli putabant quod ista dat corpus proli, postquam radien dedit animam, et quod haec simul cum parturiente etiam dolores sentiat – Ut Anonymus apud Leem – ideo in illius tempore, dum hic versaretur comedebant lappones Zarakkä corpus et sangvinem uti Sacramentum – et proster felicem partum comedebant, in gratias gröt. – Nomen scribitur etiam Saret akka, saret significat creare sic esset foemina creans in Lindl. et Öhrl. dicitur etiam Naute le mo Sarakka sarem ita me formavit Zarakka, ita videtur, quod antiquissime sit haec pro creante corporis culta et celebrata.

Juks Akka mutavit prolem in utero matris in filium – ideo multam sacrificabant ad illam, quia pueros melius poterant usuare quarr filias – Juks betyder de remmar hvarmed Lapparne knyta fast sina fötter på skidorna – när man skrifver Juoks betyder Bågar att hon hade den och Jakttyg – Det var förmodligen denna Jagtens Gudinna, som förvandlade dottrar til son i moderlifvet.

Uks Akka betyder Dörrhustru dorrquinna på. Vesterbotniska Dörakäringa et slags quinlig Janus, som troddes uppehåla sig vid dörren – som Quinnornas sclats i Lappenis köjä är vid dörren, der de äfven måste framföda sina bam, så var det naturligt att Uksakka måste agera Barnmorska – Denna anses som en Jordgumma som tar emot barnet vid dess födsel och bevarar det för olycksfall.

(Sic nomen Madder Akka (melius Maadder akka) lappones fors ab alio vicino populo sumsissent posset fors esse, ab Aesthiis, – Tacitus dicit matrem Deum venerantur.)

Illae akkerna erant multum culto et sacrificia habebant sed precipue Zarakka – illius locus erat in foco et sacrificabant illae potos diversos, ante partum bibebat mulier illius vinum, post partum comedebat cum aliis mulieribus gröt – ockso Tuppar hönor, renkalfvar, – När man offrade ställdes en stubbe opp som kallades värro muox (opfer trädet) roten som skulle föreställas hufvudet ställdes oppät, stammen som skulle föreställa kroppen ställdes neråt.

Hoc de akkis MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-317

Horagalles en af Lapparnes äldsta och tuest ärade Gudar. – bodde som Modder Akka i medlersta luften – när någon djur war förtrolladt skulle man genom Juoigning (sång) och hamring på trumman samt genom offrande bevecka honom att befria den förgjorda. Han kunde äfven göra andra menniskor skada på Spåmännens anmodan, samt hemnas devas lidna oförratter; men treffade han ej den åsyftade eller om han på något sätt blef emotspådd, så wände han sin förderfvande kraft emot spåmannens sjelf hvilken dervid måste offra honom många offer, hvarigenom mången blifvit fattig också till tiggarstafven. Horagalles kunde äfven befordra gräsväxt och rehnarnas uppehälle – Han förestäldes med en dubbelt hammare, och vara bunden, ock måste släppas lös, för att kunna verka något. Jessen –

Galles rättare skrifvit Kaales betyder en hjelte en mycket stark och wördig man. Hora tyckes vara en onomatopoia eller imitation af Åskans ljud – således betyder den bullrande hjelten – Han kallas ocksä Horan-Orias Horesgudsk, och. Attje gadze. – Orias debet pronunciari sicut omega vel fennicum U ita venit ex uros. – Gudsk scribitur melius Hucs est ett slags adjektiv ändalse, hvilken bifogad till ett nomen substantivum ger betydelse af någon åldrigt. Horeskutsch år således dunderkusen i anseende till Askgudens förmodade ålder. – Appellatur etiam a Scheffer Tiermes a voce terme vel tiérme fennice törmä (elvsbacke) ripa altior praerupta) att sla ner i backar id est backaren eller backgräfvaren.

Aija, Aijek, Atjekatsch, kallas i medlersta lappmarken Åskan är de största heders titel som lappen kan tillegna en mycket vördig person. – I Torneå lappmark kallas åskan Pajan (smeden) af finska paja (smedja) i rapor på Ilmarinen.

De Aija hoc refert Högström: ille fuit a Perkel i en stenklippa sine scitu Jubmel creatus, sed postquam Jubmel hoc rescivisset sumsit illum inde et educarit, sic est nunc ille malus et bonus hans egentliga göremål är att döda och förgöra alla Troll och spökerier, som och deras säite oftare af Åskan blifva rörde, hvilkat han efter deras mening gör med sin båge, som de kalla Ajan joksa (Regenbogen) eller Storfadrens båga. – Sed perkel non invenitur in antiquissimis Lapponum Sagor – tota histria videtur ex Norvegia accepta esse. – Illi non sacrificabatur hora aller castrerad rehn, af det offer som offrades åt honom fickingen quinna äta.

Omedan juoma betyder i Lappskan dån, dunder, och det säges Atje katsch jubma Åskans bullrar, så härledes Submal från detta jubma, som Jumala från Panusen i finska. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-318

ex Jubma lä almen (dundret är i himmelen) sit Jubmal almen – men det Jubma kunde det väl vara någonting annat än ett stort mägtigt öfver naturligt wäsende som lät höra sig der uppe – Nan säger ännu på många stållen i Vesterbotten Thorn går, höres, etz. Thorn som egentligen skulle beteckna ordsaken till bullret, har här kommit att beteckna sjelfva bullret. Jubma i Lappska betecknade bullret, kom slutligen att beteckna ordsaken till bullret, men den kunde ingenting annat vara en gud sjelf – At Jubmel varit den första Gudomlighet som lappen kunnit föreställa sig, år naturligt – detta Jubma gifvit anledning till förestellningen om en mägtigt väsende. Så var Jubmel ursprüngligen en nomen proprium, men det kann blifva en Appellativum så snart förestallningen om ett enda föremål kann lämpas på flere – föreställningen blir då ett begrepp, och det ord som beteckna begreppet en appellativum ita nomen Caesar erat prima nomen proprium, ock så måste den ursprünglichen Dunderguden få ett särskilt namn. – Ideo dicit Högström att Lapparne i hans tid erkände en enda öfver herne öfver allt som de kalla Jubmel, och denna Jubmel ansågs de såsom hufvudet för de goda Naturen.

Så är Jubmel en ursprüngligen lappsk Gudomlighet, och efter logiska grunder måste den hafva varit deras äldsta Gud – Ty förestallningen om ett föremål hvars nanm flere föremål hafva måste vara äldre, än förestallningen om de föremål som betecknas med ett redan gifvit namn tillhörande det först nämda föremålet.

Gudar som skulle hafva sitt tillhåll på jorden. (Ganander.) Junkari var en lapsk afgud hvilken dyrkades såsom gyrmande Jagt och Djurfänge. Han anroptes vid en stor sten eller trädstubbe, dit och honom till heder renblodet, och alla hornen af hvar Lapsk familj samlades (han blir bestöckt med blod). uti Torneus et Högström narrat, in Lulea Lappmark erat sacrus stor et lill Junkari Lapp sagde då vi rö och fiska i detta träsk så står han på stranden har en titen borsa (vel bossa) i hand då vi ro stor han i boten, när han ser flyta en vogel, skjuter honom och gifver ått oss. – Allenast vid Gråträsk uti ett berg sig uppenbarandes. – Den var en bedrängeri af Börkarlar hvilka genom den föregifna velat narra Laparne. – I Jokmock prestegård förvaras trenne sådana belåten tillhuggne med yxa af rötter, under liknelse af menniskor hvilka om år 1738 blifvit tagne af en kaitum Lapp – dicit Högström. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-319

Leib Olmai war Jagt Guden, – ett slags skogs Råå, som hade vård om djuren i skogen. till denna gjordes bön och offer och knäfall morgon och afton. – leipe significat (Alnus incana – som växer ynnig i Lapp och finnmarken – barken deraf tjente till många behof – de brukades till medicin. När barken af nämde träd tuggas ger den en brunröd saft hvarmed lapparne bereda sina renhärmor och renbällingar – Den tuggade barklagen sprutade Quinnorna på sina mån, när desse fällt en björn, och den dödade björn sjelf skulle dermed begjutas, et ambo vocabantur leib olmai.

Tjatje olmai war sjö Råå vid Norska fiskar Lappar.

Gudar som vara i hela Lappmarken bekannt et quorum etiam nunc memoriam ad huc habent.

Passe war en heligt ställe ubi Diis sacrificia ferebantur. Fjell Lapparne hade på något högt berg i trakten af sina höst och wär stationer, skogs Lapparne på något utmärkt rum i skogarne. Dit samlade man horn till stor mängd både af zahma och wilda rehnar i stora högar. – Midt uti hornhögen hvilken war placerad i form af en hage, hade man merendels ställt en bild som skulle föreställa Gudomligheten, war denna bild af trä så kallades den antingen stuor Jukkar såsom i Lulea Lappmark, aller biron ahka såsom i Tornea lappmark, men war bildan af sten, kallades den Seite eller Säite.

Hurudana de tråbelåten voro som skulle förestalla Lapparnes Gudomligheter, beskrifver Högström sålunda: Jag har jämval tid efter annan flerestädes under mina resor blifvit varse sådane belåten vid deras offerlafvar (Nota bene – med offar lafvar menan här den tråställningen, på hvilken lapparne lade det, som offrades åt Gudarne. Sjelfva laven bestod af 4 eller flere stockar af 3 till 4 alnars längd perpendiculairt ställde, i gjorden, på hvilka man hade lagt klufna stockar eller bräder horizontelt liksom i en bastulave. Träbelätet ståd då antingen på sjelfva laven eller bredevid densamma) om hvilka framdeles skall talas, varandes (dessa beläten) ej annat än rötter, merendels af björk, dem de vändt opp och med yxa tilltälgt som en hufvud, utvisandes sjelfva stammen eller stubben, det öfriga af en kropp med fötterna. Desse stå antingen ständingt på sina ställen, och blifva dock årligen med offer besökte, då lappen kommer att ligga dem så när, eller uppställas de hvart är merändels höstetiden på de rum, de de slagtas sina brunrera (rentjurar som slagtas förr än de börjat brunsta) eller äro och på stora berg och höjder upreste, der de af en större myckenhet Lappar blifva besökte och hedrade. MTA KIK Történelem Földl. 4r-25-320

Nomen Passe est partic: praesens ex passet assare steka. Man måste sig föreställa en tid, då lapparne i brist af kokkärll mås steka sin mat för eld. Denna method är ännu mycket bruklig och användas allmänt på resor hvarest man icke kan medhafva kokkärl. (non noverunt usum ferri nec ex lapidibus habebant tall instrumenta – fors ex cornibus rangiferorum.) – När Lappen stekte sin mat för eld så var det naturligt att det som han på resor offrade ått Gudarne skulle stekas, och sålunda kom då Passe. Med tiden fick äfven stället, dit det stekta samlades heta Passe (helgedom) ock så uppkommit Passe vare ett heligt Berg, Passe Vuovde en helig skog. m. m. Sed quia aves aufer rebant carnem illam, et Diis nihil remanserat, ideo illis postea cornua, et ossa rangiferorum et animalium illis sacrificabant.

Säite hafva ingen figur eller skapnad hvarken af Natur eller händer gjord, utan en  slätt och gemen gråsten, somliga svart fula som de af vattnet opptagit hafva. Torneus etz. – Laestadius meint af glimmerschiefer med insprängda granater och körtlar fältspat och hornblende. Ner en sädan stenart kom att ligga vid sjöstranden blef den lösare stenarten bortnött af vattnens och sandens skorning, hvarigenom åtskilliga gropar och figur bildades, liknande spår efter Renar får hästar menniskor etz. Stundom kunde också en sådan Urgröpning likna menniskohänder o.d. hvartill den enfaldiga lappen icke kunde tänka någon naturlig orsak, och detta gaf då anledning att resa opp sådana stenar och anse dem för helgedomar.

En del Lappor äro alldeles i tron, att dessa stenar hafva lif och kunna gå varandes och under tiden flere på ett ställe upresta. Finnas de ligga vid bergsändar vid uddar och träsk, på holmar vid forssar. – "Sådane stenor upsätte de på högt eminente rum den seitan, som hela byn (ett helt districkt) dyrkade, eller på vacker Gräsmark, den seitan som enskilta dyrkade.

Man offrade lefvande och döda ting. När lappen kam i någon nöd, så nämde han vanligen ställets och helgedomens nams samt loftvade någon visst efter nödens beskaffenhet

Man plägar omkring somliga stänga gärdes gårdar, ibland temmeligen vidt omkring Högströn – härvid föres tanken på Balders hage Biarmernes gud hade ju också en hage. Om jag mins rätt föreställer scheffer stängseln af renhorn – talia erant templa lapponum, de quibus Scriptores Norvegici loquuntur.